Klaustrofobi och social fobi

Den som har social fobi kan ha klaustrofobi men behöver absolut inte ha det. Vi vill ändå berätta om vad klaustrofobi är eftersom de bägge fobierna ibland kan förekomma tillsammans. 

Klaustrofobi och social fobi
Klaustrofobi kan till exempel handla om rädsla för låsta och stängda utrymmen.

Klaustrofobi är en så kallad ångestsjukdom. Ibland kallas fobin också för cellskräck. Klaustrofobi eller cellskräck handlar om rädsla för små och stängda utrymmen. Det kan handla om en hiss, ett litet rum, en källare eller någon annan typ av utrymme som får den med fobi att känna sig instängd.

Hur många som lider av klaustrofobi har inte gått att säkerställa, men man tror att det rör sig om cirka 5-7 procent av världens befolkning. Bara en liten del av dessa får behandling för sina svårigheter.

Exempel på några platser som den med klaustrofobi kan uppleva som obehagliga är:

  • Små rum.
  • Låsta rum.
  • Bilar.
  • Flygplan.
  • Källare.
  • Hissar.
  • Bilar.

För många som lider av fobin är det rädslan att kvävas som triggar igång ångesten. Att utrymmet är för litet och att luften inte ska räcka till eller ta slut.

En panikångestattack är en vanlig utgång när en person med klaustrofobi befinner sig en situation där han eller hon upplever sig vara instängd.

Det har inte gått att fastställa exakt vad det är som ligger bakom klaustrofobi, men som när det kommer till många andra ångestsjukdomar går det att se att amygdala ofta är påverkad hos dem som lider av skräck för små utrymmen.

Amygdala är två små mandelformade delar i vår hjärna som styr hur vi reagerar på bland annat rädsla. Kanske har du hört talas om “fight or flight”. När amygdala får en signal om att vi befinner oss i fara skickar den en signal till vår binjuremärg som börjar producera stresshormonet adrenalin.

Det är då vi kan börja uppleva det som kallas kroppsliga sensationer. Hjärtat börjar slå fortare, vi andas snabbare och kan bli yra i huvudet. En reaktion som skyddar och hjälper oss i en situation där vi faktiskt behöver slåss eller fly, men skälper oss och skapar obehag när det egentligen inte finns något att vara rädd för.

I flera fall har det också gått att spåra klaustrofobi till traumatiska minnen. Minnena är kopplade till situationer där den som utvecklat fobin har varit instängd i mörka, trånga och låsta utrymmen. Ibland kan det traumatiska minnet sträcka sig tillbaka till barndomen, men det kan också vara något som upplevts i vuxen ålder.

Som när det kommer till de flesta andra fobier är KBT den vanligaste metoden som används för att behandla klaustrofobi.  En annan behandlingsform är någon som kallas för in-vivo-exponering. Där patienten tillsammans med sin psykolog exponeras för sin rädsla under kontrollerade former. Behandlingen har visat sig vara mycket effektiv och har visat sig bota cirka 75 procent av personer med klaustrofobi.

Läs också: Social fobi och panikångest & Social fobi och GAD.